Älgpåkörning – eftersök
Klockan 9 fick jag ett samtal att det skett en älgpåkörning i Keräsjoki. Det var bara att lämna jobbet eftersom jag är en av eftersökspatrullerna. Hem och byta om och iväg med Farkas i bilen. Tyvärr fick jag felaktig information från början. Att älgarna hade gått österut mot ån. Eftersöket gav inget på den sidan. När jag och Olov med Farkas åter var på vägen ringde Bror W och meddelade att djuren gått uppåt. Vi for med Farkas i spårlina västerut. Han gick lugnt efter spåret. Det var lätt att följa spåret på den frusna marken. Vi kunde efter några hundra meter se att det rörde sig om två djur. Mycket skarpt före gjorde det nästa omöljigt att komma nära. Jag släppte Farkas och inom två minuter hade han fast stånd på älgarna. Vi fortsatte att följa spåren och kunde konstatera att det rörde sig om samma djur vi spårat. Nu gällde det att ta sig in på ståndet för att se om något av djuren var skadat. Efter flera försök lyckades vi komma nära så att vi såg älgarna. Jag smög fram och kom på 25 meters avstånd. Kon och kalven stod helt stilla och Farkas skällde och jobbade intensivt runt älgarna. I 30 minuter väntade jag på att älgarna skulle börja gå för att se eventuella skador. När älgarna gick över ett dike såg jag att det inte var något fel på djuren. Kon hade skrapfläck på ena steken och det var troligen där bilens spegel tagit. Efter ytterligare granskning beslöt jag att inte skjuta utan ansåg att djuren kommer att klara sig. Vi försökte kalla in Frakas men misslyckades. Vi åkte hem för att få lite kaffe och något att äta.
I mörkret for jag tillbaka. I pannlampans sken tog jag mig åter in på ståndet. På 30 meter reflekterade älgarnas och hundens ögon när jag lyste med pannlampan. Jag lockade på Farkas utan resultat. Älgarna fortsatte att stå på samma ställe. Jag gjorde en runda för att ge vind samtidigt som jag kallade in hunden. Återigen en misslyckad inkallning. Ståndet rörde sig 200 meter och jag insåg att jag måste vända tillbaka mot bilen. 3G-mastens röda lampa fick vara ledstjärnan i mörkret. Jag hade 1,5 km att gå till bilen. Halv sju lämnade så Farkas älgarna och vi kunde koppla honom 15 minuter senare. I sex och en halv timme skällde han på älgarna. Vid sådana här tillfällen är det bra att ha en ståndfast älghund. Om det varit gångstånd hade jag aldrig hunnit komma på älgarna under den korta dag som råder i november.