Märklig jaktupplevelse
Tretton jägare hade kommit till dagens jakt med västra laget. Plötsligt är vi tio jägare färre. Men så brukar det vara varje höst. Men vi brukar klara av tilldelad avskjutningskvot även med färre jägare under hösten. Vi hade en fin morgon med frost och nästan vindstilla. Den svaga vind som fanns skulle göra det svårt att komma på stånd. Vi släppte Farkas på Pörhönharju för att börja gå söderut mot Haapasaari. Som vanligt fick Farkas börja söka av närområdet innan vi börjar röra på oss. Han gjorde en sväng in på Kukkolas marker. Vid kallkällan kom han tillbaka och rakt över vägen. Sju minuter efter att vi kopplat loss Farkas började han skälla. Skallet var som vanligt lugnt och säkert. Han skällde 800 meter från oss. Drygt 100 meter väster om viltåkern. När det var dags att börja ta sig mot ståndet bestämde vi att jag skulle smyga fram. Margith skulle inta ett bra pasställe. Jag lyckades smyga fram så att jag kunde se ko med två kalvar på 30 meters avstånd. Nu gällde det att invänta rätt läge. Älgarna var tätt intill varann så det gick inte att skjuta. Troligen fick kon vind av mig och det blev ett kort sken mot kallkällan. På pejlen såg jag att Farkas skällde på älgarna bara 100 meter från vägen där Margith stod på pass. Jag var nästa säker på att djuren skulle ta sig över vägen. Men så vände ståndet tillbaka några tiotal metrar. Jag såg Farkas 60 meter bort men tät ris gjorde det svårt att se älgarna. Skallet ekade i skogen så det var riktigt roligt att lyssna på hunden. Så plötsligt tystnade han. Några enstaka skall kom och jag såg Farkas springa fram och tillbaka. Varför denna tystnad? Han kom springande mot mig och vände snabbt tillbaks. Fanns det någon förklaring till detta. Då förstod jag att älgarna hoppat över nätet som omgärdar gamla ungdjursbeten. Jag smög mig fram och lyfte på nätet så att Farkas kunde komma under. Återigen hördes ståndskallet. Jag såg djuren röra sig och då fick jag rent skottfällt och sköt en av kalvarna. Farkas fortsatte att skälla 200 meter bort. Ståndet började sakta röra sig mot Keräsjokiån. Men var fanns kalven? Jag bad Margith komma för att hjälpa till. På tillbakavägen mot skottplatsen hittade jag kalven i ett dike. Farkas gick inte över ån utan kom tillbaka. Farkas hade skällt nästan två timmar. Jag och Margith for till slakthuset och tog hand om kalven. På eftermiddagen for vi till Hampus, världens bästa lilla kille. Han fyller tre år idag. Grattis Hampus!
Kalven jag sköt
Hampus tre år