Segerlund.net

Till helgen är det åter älgjakt. Nu återstår bara två dagar. I västra samlas vi kl 08.00 i jaktkojan. Regnet har öst ner sista dagarna. Till helgen verkar det bli plusgrader. Skulle sitta riktigt fint om vi fick frostfria marker att jaga på. Normalt brukar man tveka att släppa hundarna i slutet av november. Oftast är det för skarpt. Nu känns det riktigt kul att få släppa Bessy. I västra har vi en kviga och en tjur att skjuta. Östra har tre kvigor och en tjur att jaga.

Vi fick en riktigt fin jaktdag med sol och några minusgrader. Vi släppte Phoenix på Kujvumaa vi grusgropen. Han var direkt ute på sök. Det tog ett bra tag innan han fick upp älg. Det blev sken och därefter ett kortare gångstånd. Älgen gick upp på Sulkavaara och vidare söderut. När Phoenix var vid stora kraftledningen skickade jag ett SMS till visslan i pejlen. Han reagerade på visslan och vände tillbaka. Vi väntade vid Paskalammi och kunde se massivs med älgspår. Vi gick över på Hirvivaara och där blev det åter ett upptag. Den här gången blev det bara drygt 1 km förföljande. Nära vi var vid spången såg vi färska spår efter ko och kalv. Djuren hade gått förbi vid pass 29. Phoenix följde en bit men orkade inte följa. Han verkade trött. Varför? Svaret fick vi när vi kom hem han spydde och mådde riktigt dåligt. Phoenix hade ätit slaktrester eller något liknande. Det tog ett bra tag innan han började krya på sig.

Vid Paskalammi

I dag jagade vi på båda sidor om Keräsjokiån. Tre hundar på östra sidan och en på västra sidan. Margith och jag släppte Bessy på Pörhönharju vid södra rået. Först såg det ut att var helt tomt på älg. I höjd med Ruutilammi kom upptaget. Djuren skenade men Bessy gav inte upp och fick stopp på älgarna ca 500 meter från vägen. Jag lyckades komma så nära att jag kunde se att det var ko med kalv. Lätt stöt och det blev gångstånd mot vägen där det åter blev stopp. Vi stod på vägen och lyssnade på Bessys fina skall. Kon och två kalvar stod vid Hirviojabäcken. Jag gick närmare och djuren tog till flykten. Det blev ett långt förföljande. Först upp på Hirvivaara och därifrån norrut in på Kalavaara där Bessy ställde älgarna för tredje gång. Vi åkte med bil in på Kalavaara. Jag hade 1,5 km att gå. Trots att jag gick i fel vind lyckades jag komma så nära att jag såg Bessy och älgarna. Bessy närmade sig mig och jag lyckades locka in henne. Återigen ett bra arbete av Bessy.

Bessy

Phoenix 11 månader gjorde allt rätt under dagens jakt. Kort efter släpp på Hallavaara var han ute på sök. Det tog inte lång stund innan dagens första upptag kom. Det blev drygt 15 minuter ståndskall innan älgen skenade över en myr. Phoenix följde i drygt 1 km. Av spåren kunde vi se att det var ett ensamt stort djur. Vi tror att det var tjuren som lämnat spår i markerna. Tillbaka och nytt sök. Återigen upptag och snabbt fast stånd. Den här gången skällde han ko med en kalv. Jag kom nära ståndet och hade kunna skjuta kalven om vi haft kvar kalv. Det blev drygt 2 timmars skällande innan Margith stötte och kon och kalven gick över Vittikkonoja som svämmade över och var drygt 30 meter bred. Phoenix hoppade och delvis simmade över bäcken. Nytt förföljande i drygt 15 minuter. Phoenix kom tillbaka och fick återigen ta sig simmande över bäcken. Tänk om vi kört jaktprov idag. Han sökte bra, hittade älg, fick älgarna att stå, skällde full tid och bra förföljande. Vi var riktigt blöta när vi kom hem. Det blev ingen älg den här regniga och blåsiga dagen.

Älgmarkering

Farkas

Igår var det ett år sedan jakthunden Farkas lämnade oss. Ett ljus brinner på graven. Trots att det gått ett år är det svårt att fatta vad som hände. Han var hunden som bara skulle finnas kvar. Jakthunden Farkas kunde sitt jobb och var en fin familjehund. Det var hans tuffa sätt att vara nära älgarna som komatt bli hans öde.

Så här skrev jag den 8 november 2014:

Det blev den svåraste och absolut tyngsta jaktdagen i mitt liv. Jag var tvungen och låta Farkas somna in. Han började jaktdagen med att 10 minuter efter släpp ställa ko och kalv. Föret var skarpt så jag lyckade inte komma närmare än 80 meter vid varje försök. Djuren lämnade Hallavaara och gick in på Kukkolas marker. Där fick han stopp intill Hallajärvi. Efter drygt en timme gick jag in och stötte. Djuren drog iväg i drygt 3 km där Farkas åter fick stopp. Jag körde runt och kom på 200 meter från ståndet. Efter ett tag hörde jag att Farkas skrek till. Han hade blivit anfallen av kon. Jag fick bära honom till bilen för han kunde inte gå. Catrin och jag åkte med honom till djursjukhuset. Han hade riktigt ont. Det visade sig att han blödde från levern och det var mycket blod i buken. Det fanns som inget att göra men man tror in i det sista att det måste finnas något att göra. Men vi kunde inte låta Farkas lida och förblöda. Efter att låtit tankarna snurra runt i hopp och förtvivlan fanns tillslut inget annat att göra än att låta Älgens Farkas gå vidare.