Segerlund.net

Sista jakthelgen i oktober blev händelserik som vanligt. Det blev åtskilliga kilometrar som vi gick den här helgen. På lördag släppte vi Farkas vid Ahvenlammi för att ta oss mot Aavakangas. När vi stod och fikade vid pass 11 hörde vi Farkas börja skälla. Som vanligt blev det direkt fast stånd. Efter att vi i vanlig ordning låtit Farkas skälla ett bra tag började vi ta oss mot ståndplatsen. Den senaste tidens kyla gjorde det inte lätt att ta sig fram. Det skarpa föret gjorde att varje steg noga fick övervägas. Margith lyckades komma nära men utan att få rent skottfält på kalven. Jag kom åt en liten kvist och kon och kalven for över Aavajokibäcken. Under 5,5 timme skällde Farkas på kon och kalven. Vi var vid ett flertal tillfällen nära utan att komma till skott. När älgarna för tredje gången gick över bäcken kunde jag locka in Farkas.

Idag var det Bessys jaktpremiär. Vi bestämde oss för att gå på Hirivvaara. Vi började gå på bergets östra sida och skull runda södra kanten för att ta oss norrut på den västra sidan. Bessy har redan ett fint sök och vågar söka ut. På den östra sidan fanns inga spår och vi bestämde oss för att snabbt ta oss över på den västra sidan. Där såg vi spår efter ko och kalv. Bessy vädrade och tog sig snabbt norrut. På pejlen såg jag att hon stannat upp 200 meter från oss vid Pikku Hirvijärvis strand. Hon rörde sig sakta upp mot berget. Vi hörde hur fint och lugnt hon började skälla. Det var ingen tvekan, vi visste att hon skällde älg. Vi hade nog varit lite för oförsiktiga i vår förflyttning över berget. Älgen började röra på sig. Det blev tyst under en kort stund. På nytt började Bessy skälla, nu vid södra spännet mellan Hirivaara och Kojvumaa. Jag försökte snabbt ta mig till myrkanten för att se vad det var för djur hon skällde på. Ståndet rörde sig upp på landet. På spåren såg vi att det var en stor älg som Bessy tagit upp. Älgen skenade iväg och Bessy hängde på i drygt 1 km. Det blev en lyckad premiär för Bessy. Att ta upp älg och få stopp i det här föret är inte dåligt. Nu är Bessy på god väg att bli en jakthund. Den här helgen fick jaktlaget tre kalvar.

Det blev återigen en fin jaktdag. Kylan kändes in på kroppen när vi stod och väntade på att Farkas skulle få upp älg. Efter 50 minuter hade han fast stånd drygt 2,5 km från oss. Tyvärr skällde han 250 meter in på Kukkolas marker. Efter en timme anslöt en annan hund på ståndet. Jag var fram och såg att det rörde sig om ko med en liten kalv. Plötsligt skenade kon iväg och lämnade kalven. Hundarna följde efter kon. Det tog några minuter innan hundarna fick stopp på kon. Margith och jag stod på vägen 300 meter från ståndet och inväntade eventuella rörelser. Återigen blev det tyst. Troligen rusade kon iväg för att söka upp kalven. På pejlen såg jag att Farkas följde efter och for över Hirviojabäcken två gånger. Det tog ett tag innan han kom tillbaka till platsen där kon lämnade kalven. På nytt skällde han men nu helt ensam. Efter drygt en timme kom den andra hunden på ståndet. När Farkas skällt i 3,5 timme kom han till oss och jag kopplade honom. Den här helgen sköt östra gänget en kalv och en tjur. När vi var på väg till Storsien för att se till vårt andra hus så såg vi en fin ko på Hirvivuoma.

Fin och stor ungko

Termometern visade −7 grader på morgonen. Jag funderade när vi kom ut, att det  kommer att bli en riktig utmaning att gå på stånd. Vi var tio jägare som samlats i kojan. Med tre hundlag skulle ut vi få upp älg. Fyra passkyttar placerade jag som passare för en hundförare. Två hundlag fick klara sig utan passare. Margith och jag släppte Farkas vid Olas grusgrop. Att gå i det skarpa föret gav inte några större förhoppningar om en lyckad jakt.  Det tog nästan 1,5 timme innan Farkas hittade älg. Några skall och sen en rejäl rusning. Efter en dryg kilometer hade han så stopp. Kort därefter började det röra sig allt längre bort från oss. Vi tog kafferast och försökte få fart på en liten brasa. När vi pejlade in efter fikat såg vi att ståndet rörde sig i riktning mot Ahvenlammenmaa. Vi stod på ett rå och väntade. När Farkas hade älgarna på 100 meter från rået vände ståndet sakta mot väster, längs med rået. Det blev en rusning vid vår fikaplats. Sen blev det fast stånd norr om Aavalammi. Vi hade bara 500 meter att ta oss till ståndet. Sista biten smög jag ensam medan Margith stannade kvar. Farkas hade nu skällt i fyra timmar. Jag lyckades komma så att jag såg en vuxen älg. Det var svårt att se om det var ko eller tjur bland smågranar. En kort rusning och nytt stopp efter 200 meter. Jag såg på spåren att det rörde sig om två djur en stor och en mindre. Var det kalv eller en fjoling som var med. Jag tyckte att spåren var för stora för att det skuller röra sig om kalvspår. Kort smygning och återigen en rusning. Alldeles intill  Aavajokibäcken blev det stopp. Nu förstod jag att det var ko och kalv eftersom djuren inte gick över bäcken. Jag lyckades ta mig till ståndet från andra sidan om bäcken. Jag stod helt öppet och tittade på ko med kalv, en riktigt stor kalv. Farkas skällde för fullt och jobbade ivrigt runt älgarna. Lite ris och långgräs gjorde att det inte gick att skjuta kalven. Jag stod där i en timme och tittade på hur Farkas jobbade. Jag bestämde mig för att gå fram några steg. Älgarna verkade inte riktigt ha klarhet i vem det var som stod 50 meter bort, helt stilla. Jag fick rent skjutfällt på kalven. Jag bestämde mig för att inte skjuta kalven eftersom kvällen närmade sig. Det skulle ha blivit allt för sent innan vi skulle fått kalven till slakthuset. Övriga jägare var redan hemma. Nu hade Farkas skällt i sex timmar. Jag försökte locka in hunden men misslyckades. Nu gick jag rakt på och älgarna rusade iväg söderut. Farkas fick stopp på älgarna efter 500 meter. Efter att Farkas skällt i sju timmar for kon med kalven till sist över bäcken. Det kändes bra att få in en blöt och isig hund.

Direkt efter att vi kommit hem från jobbet for vi ut med Bessy för att skotträna henne. När jag släppt henne sköt jag 10 skott. Hon reagerar knappt på skotten. Vi såg att hon började söka. Det tog inte länge innan vi hörde henne ge några skall. Lite av valpens iver hördes i skallgivingen. Älgen skenade och Bessy följde efter. Troligen hade älgen hört skotten och reagerade direkt när Bessy kom på. Vi pejalde in henne på Keinoniemis norra spets. Där hade hon fått stopp efter 2 km förföljande. Vi hörde henne skälla. Hon skällde i 10 minuter. Troligen gick älgen loss och for över den blöta Keinoniemenjänkkä. Det kändes inte riktigt bra att hon var så långt borta i kvällsskymningen. Jag började gå mot Keinoniemi. När jag gått 500 meter såg jag på Trackern att hon var på väg tillbaka. När hon var 1 km från mig började jag kalla in henne. Nu rörde hon sig rakt mot mig. Det var nästa mörkt när Bessy var tillbaka. Det är som Margth säger, hon är fantastisk.

Idag körde vi igång älgjakten efter uppehållet. Tolv man hade kommit till jaktkojan i Kattilasaari. Med fyra hundlag skulle vi se till att det blev skall i skogen. Visst blev det skall. Tjorven började skälla mellan vägen och ån. Margith och jag släppte Farkas på Akusvaara. Mikael meddelade att Malin skjutit en kalv vid nedre Akusjärvi. Farkas gjorde några fina sökrundor. Han gick över på Röytänvaara och fick upp älg. Vi stod på vägen och avvaktade. Jag fick göra en runda för att komma i rätt vind. Margith stannade kvar på vägen. Jag var 50 meter från ståndet när det flyttade sig ca 200 meter. Jag väntade ett bra tag innan jag åter började smyga. Farkas skällde på ko och kalv. Älgarna stod i en grantäta när jag kom fram. Det var nästan omöjligt att komma till skott. Jag var bara 15 meter från älgarna. Skulle älgarna eller jag göra misstaget? Visst blev det jag, handen hamnade på en kvist och djuren skenade iväg. Drygt 1,5 km österut fick Farkas stopp på älgarna. Nu var ståndet vid Väärtinoja. När jag lyckades komma inom skotthåll såg jag att ett tredje djur rörde sig nära ståndet. Till sist kom läget när jag kunde lyfta geväret. Jag hade fri sikt på kalven. Kon klev fram bakom kalven och tillfället var borta. Utan minsta störning sprang kon och kalven iväg. Varför? Troligen hade det tredje djuret sett mig. Älgarna gjorde en stor sväng och Farkas lyckades ställa älgarna på nytt. När jag på nytt var på väg mot ståndet såg jag en tjur som rörde sig vid sidan om mig.  Tjuren upptäckte mig och sprang rakt mot ståndet trots att Farkas skällde för fullt. Det blev tyst och jag såg på Trackern att djuren skenade rakt söderut. Jag gick mot Kuurnamaavägen dit Margith kommit med bilen. Pejlen visade att Farkas återigen fått stopp nu ca 3 km från mig. Vi stannade vid slakthuset och tog en välförtjänt matrast. Under tiden hade Malin skjutit ytterligare en kalv och även Malins pappa Micke hade skjutit en kalv. Tre kalvar, inte dåligt eftersom vi i västra bara jagar kalv under ett par helger. Vi fick tillbaka Farkas vid tvåtiden. Han hade skällt älg i fem timmar. När vi var hemma såg jag att han hade ont i ena framtassen. I morgon vilar Farkas och Athena får komma ut.